Södermanlands regementes historia 1627–2005

Följande är hämtat ur böckerna ”Södermanlands regemente 350 år” utgiven i samband med regementets 350-årsjubileum 1977 samt ”Södermanlands regemente 1973–2005” som gavs ut i samband med regementets nedläggning. Sammanställningen är koncentrerad till själva regementet så andra viktiga verksamheter som FN-utbildning, Motorskolan och diverse olika underhållsorganisationer som funnits innanför staketet är inte beskrivna.

Någon form av militära förband har i alla tider funnits i Södermanland. När Sveariket bildades och försvaret blev en riksangelägenhet organiserades bondehären för krigföring till lands och konungens ledung för företag till havs. Vid Gustav Vasas tid fanns det tre södermanlandsfänikor, Nyköping, Gripsholm och Rekarne. Knektar skrevs ut från hela hertig Karls (senare Karl IX) hertigdöme som omfattade Södermanland, Närke och Värmland. Organisationen visade sig vara otymplig och under åren 1624–1627 delades Södermanlands storregemente i två delar, Södermanlands regemente och Närke-Värmlands regemente. Det senare delades 1812 i ytterligare två regementen. Som första regementschef utsågs 1627 överstelöjtnanten Erik Eriksson Rynning. Den nya ordningen med landskapsregementen fastställdes för hela riket i 1634 års regeringsform och behölls i stort sett oförändrad fram till 1927 när följdverkningarna av 1925 års försvarsbeslut ställde krav på ny organisation och förändrat rekryteringsunderlag.

Regementet organiserades med åtta kompanier fördelade på två bataljoner. Över tiden har dock antalet kompanier varierat från åtta till tretton och tidvis har det organiserats en tredje bataljon. Framför allt under krigstid, när regementet varit insatt, har nya kompanier satts upp för att ta hand om och utbilda nyutskrivna knektar. Knektarna rekryterades via utskrivning genom att ett antal bönder i en sk rote gavs uppgift att ta fram en soldat när kronan så begärde. Systemet ändrades på 1680-talet så att roten ständigt skulle hålla en soldat vilket förkortade mobiliseringstiden från månader till veckor. Indelningsverket fanns kvar fram till 1901 och den siste indelte soldaten lämnade regementet på 1940-talet

I januari 1771 utsågs Gustav Adolf von Siegroth till chef för regementet vilket var starten på ett antal stora förändringar. Siegroth var en framsynt man inte bara inom det militära området utan där han gick fram skedde förbättringar på de flesta områden. För regementet märks införandet av en militärakademi, förbättringar av artilleriet, införandet av gemensamma kassan och inte minst flytten till Malma hed. Fram till 1770 hade regementet samlats för generalmönstring och övning på flera olika platser, oftast i närheten av Eskilstuna, Mariefred eller Nyköping. Utöver detta övades på kompaninivå i samband med gudstjänst på söndagar. Platserna för regementsmöten saknade till stor del både förläggningsmöjligheter och övningsmark. För att råda bot på detta sökte Siegroth efter en plats där det var möjligt att bygga upp en permanent anläggning. Valet föll på ett område vid Lilla Malma kyrka, som ligger mitt i Södermanland där flera större vägar möts. Beslut om att förlägga regementets övningsplats till Malma hed togs 1771. Under sommaren 1773 röjdes heden och 1774 skedde invigning av övningsplatsen som då också hade fått en del byggnader i utkanten av heden.

Den politiska och industriella utvecklingen under senare delen av 1800-talet innebar en omställning av krigsmaktens organisation och utrustning i hela Europa och så även i Sverige. 1875 föreslogs att värnplikt skulle införas i landet. Med 1885 års värnpliktslag togs det första steget mot indelningsverkets avskaffande och med 1901 års härordning var övergången till allmän värnplikt klar.

Som en direkt konsekvens av 1901 år härordning uppkom behovet av bättre förläggning och utbildningsterräng. Den kraftigt ökade utbildningstiden, från två sommarveckor till drygt två månader, gjorde att det krävdes bättre förhållanden än vad som kunde uppnås i tältförläggning på heden. Diskussionen om var de nya kasernerna skulle byggas pågick i flera år. Bland de orter som nämndes fanns Nyköping, Eskilstuna och Strängnäs men även Södertälje där den dåvarande regementschefen bodde och regementsexpeditionen var förlagd. Genom nådigt brev den 25 januari 1907 fattades beslut att regementet skulle förläggas i Strängnäs så snart kasernetablissemanget var uppfört. Efter diverse politiska turer och besparingskrav sattes spadarna i marken den 16 november 1916. Kasernerna var i inflyttningsbart skick 1921 och efter diverse kompletteringsarbeten invigdes kasernerna av Gustav V den 6 juni 1923.

I Malmköping genomfördes en avslutningsfest vid midsommar och den 3 juli marscherade regementet in i Strängnäs där mottagning skedde vid torget. Därefter fortsatte marschen till regementsområdet där byggnadsställningar fortfarande stod kvar och kaserngården var belamrad med byggnadsmaterial.

Efter 1925 års försvarsordning, som bl a innebar avsevärt förkortad utbildningstid, förekom även krav på nedläggning av ett antal infanteriregementen. Ett av dessa var Södermanlands regemente. Ett riksdagsbeslut 1936 satte stopp för detta. Beslutet 1936 resulterade även i att vid två infanteriregementen skulle den ena bataljonen ersättas med en stridsvagnsbataljon. Dessa regementen var I9 (Skaraborg) och I10 (Södermanland) som den 1 oktober 1939 blev kombinerade infanteri- och pansarregementen. För att kunna härbärgera den nya materielen krävdes nya garage och verkstäder, bl a inköptes Lagnö-området. År 1942 fattades så beslut om införande av pansartrupperna. De kombinerade regementena upphörde härmed och pansartruppernas fredsförband blev Göta pansarlivgarde (P1), Skånska pansarregementet (P2), Södermanlands pansarregemente (P3) och Skaraborgs pansarregemente (P4). Införandet av stridsvagnar i organisationen innebar ökade krav på övningsterräng och skjutfält. Skjutplatsen vid St Rullingen var otillräcklig så 1944 anskaffades ett skjutfält på Utö som motsvarade kraven. Även norra övningsfältet utökades samt garage och verkstäder byggdes på Kasgaren. Från den här tiden är inte regementet längre ett utpräglat bygderegemente eftersom personal måste rekryteras även utanför landskapsgränserna för att få tillgång till olika specialkompetenser.

P3-tiden varade fram till 1957 då nya politiska beslut förändrade organisationen. I den sk Mälardalskarusellen blev P3 åter I10. I8 i Uppsala lades ner och en hel del officerare överfördes till I10. Utbildningen av krigsförband skedde nu i samverkan med P1 som utbildade stridsvagnsdelarna medan I10 utbildade pansarinfanteri. I samband med omorganisationen anskaffades Härads skjutfält som väsentligt förbättrade övningsbetingelserna vid regementet. Regementet blir återigen pansarregemente 1963, nu med benämningen P10.

Nästa stora omorganisation skedda 1973 då regementet slogs ihop med Försvarsområde 43 (Fo43) och fick benämningen P10/Fo43. Försvarsområdesstaben som funnits i Nyköping och Flen från 1939 och i Strängnäs från 1942 flyttade från Grå huset vid Stora torget till regementets kaserner. Syftet med omorganisationen var att minska Försvarsmaktens behov av personal. Regementet fick nu ansvar för territoriell verksamhet som bl a innefattar samordning över ytan av försvar, gemensamma stödfunktioner (samband, transporter, fältarbeten, underhåll m m), mobilisering av förband för avtransport samt motorreparationstjänst och byggnadsberedskap för totalförsvaret.

I början av 1980-talet genomfördes försök med mekaniserade förband. Efter flera turer där PB6 (P1) och PB10 via 6.pgrp avvecklades organiserades MekB10 efter ett försvarsbeslut 1982. 1990 kaderorganiserades brigaden och från och med nu fanns det återigen en organisation som liksom det gamla regementet koncentrerade sig på utbildning, planering och genomförande av insatser.

Den 15 december 2004 fattade riksdagen beslut om nedläggning av regementet och de sista värnpliktiga soldaterna lämnade kasernerna den 8 april året därpå. Slutligen marscherade officerskåren ut och grindarna låstes för sista gången den 26 augusti 2005.